Meddelande

Efter försöket återstår 200 ml lösning. Den är starkt utspädd, ser ofarlig ut och behövs inte längre. Så bara hälla ut den i avloppet?

Det är just här många misstag sker i laboratorier och verksamheter. Utspätt betyder inte automatiskt ofarligt. Neutraliserat betyder inte automatiskt lämpligt för avlopp. Och en liten mängd är inte automatiskt fri att bortskaffa.

För laboratoriekemikalier gäller olika bortskaffningsvägar beroende på sammansättning. Lösningsmedel, syror, baser, tungmetallhaltiga lösningar eller kontaminerade material får därför inte bara samlas ihop eller bortskaffas via avloppet.

Den här guiden visar hur kemiskt avfall bedöms systematiskt i verksamheten, vilken roll säkerhetsdatabladet spelar och varför beslutet om bortskaffningsväg bör fattas innan olika rester hälls samman.

Innehållsförteckning

När blir en kemikalie överhuvudtaget avfall?

Inte varje påbörjad kemikalie är automatiskt avfall.

Ett laboratoriereagens kan till exempel fortfarande användas ändamålsenligt även om flaskan redan har öppnats. Först när ett ämne inte längre behövs, dess ursprungliga syfte har övergivits eller det på grund av sitt tillstånd måste bortskaffas på rätt sätt, kan avfallsrätten bli relevant.

Kretsloppslagstiftningen skiljer mellan ämnen som fortfarande används som produkt och ämnen eller föremål som innehavaren gör sig av med, avser att göra sig av med eller måste göra sig av med.

Typiska kemiska avfall från laboratorium och verksamhet är till exempel:

• Återstoder av reagens som inte längre behövs,
• förbrukade lösningsmedel,
• reaktionsblandningar,
• skölj- och tvättlösningar,
• utgångna kemikalier,
• rester från analyser,
• kontaminerade bindemedel,
• kontaminerade filter,
• Kemikalier från skadade behållare.

Så snart en produkt har blivit avfall bör den inte längre behandlas som en vanlig handelskemikalie.

Då gäller dessutom avfallsrättens regler.

Den viktigaste regeln: Inte automatiskt i avloppet

En vanlig fråga är:

Vilka laboratoriekemikalier får man hälla ut i avloppet?

Det finns ingen allmän lista enligt mönstret:

"utspädda syror ja, lösningsmedel nej".

Huruvida en vätska får släppas ut i en offentlig avloppsanläggning beror bland annat på:

• deras sammansättning,
• koncentration,
• mängd,
• avloppsvattnets ursprung,
• lokala dräneringsförhållanden,
• vattenrättsliga krav,
• möjliga tillstånd,
• verksamhetsinterna riktlinjer.

Vattenlagen kräver att avloppsvatten hanteras så att allmänhetens bästa inte skadas. För vissa industriella avloppsvattenutsläpp till offentliga avloppsanläggningar kan dessutom tillståndsplikt och konkreta krav gälla.

För laboratoriets vardag är därför en konservativ regel förnuftig:

Kemiska rester ska inte hällas ut i avloppet så länge det inte är entydigt fastställt att denna avfallshanteringsväg är tillåten för just denna avfallsström.

Beslutet bör grunda sig på en verksamhetsintern avfallshanteringsregel, avfallshanterarens uppgifter och gällande lokala föreskrifter.

Varför utspädning inte är en avfallshanteringsmetod

En liter kemikalieavfall blir inte ofarligt bara för att tio liter vatten tillsätts.

Mängden av det ingående ämnet förblir till en början densamma.

Endast dess koncentration ändras.

För farligt avfall är detta särskilt viktigt, eftersom kretsloppslagen i princip förbjuder blandning av farligt avfall med annat avfall, andra ämnen eller material. Lagen nämner uttryckligen även utspädning. Undantag gäller endast under fastställda förutsättningar i därför godkända anläggningar.

Det innebär:

"Vi späder ut det kraftigt och gör oss sedan av med det" är inte ett tillåtet avfallshanteringskoncept för farligt avfall.

Dessutom tillkommer ett praktiskt problem.

Genom utspädning:

• mer avfallsvolym genereras,
• den senare behandlingen svårare,
• en återvinning kan bli mindre lönsam,
• mängden skadliga ämnen inte elimineras.

Det är bättre att hålla avfallsströmmar så rena och separerade som möjligt från början.

Vad står i avsnitt 13 i säkerhetsdatabladet?

Vid ett okänt avfallshanteringsärende bör första blicken riktas mot säkerhetsdatabladet.

Särskilt relevant är:

Avsnitt 13: Anvisningar om avfallshantering

Enligt de aktuella kraven för säkerhetsdatablad ska här anges information om lämpliga metoder för ämnet, blandningen och kontaminerade förpackningar.

EU:s krav anger uttryckligen att man i detta avsnitt avråder från att avyttra via avloppsvatten. Dessutom ska särskilda försiktighetsåtgärder och lämpliga metoder för avfallsbehandling beskrivas.

Där kan det till exempel stå information som:

• lämnas till ett godkänt avfallshanteringsföretag,
• får inte komma ut i avloppet,
• Innehåll eller behållare ska avyttras som farligt avfall,
• beakta särskilda lokala föreskrifter.

Avsnitt 13 är dock inte den enda relevanta platsen

För en säker insamling bör dessutom följande kontrolleras:

Avsnitt 2
Faroklassificering

Avsnitt 6
Åtgärder vid oavsiktligt utsläpp

Avsnitt 7
Hantering och lagring

Avsnitt 10
Stabilitet och reaktivitet

Särskilt avsnitt 10 är viktigt innan ett ämne läggs i en uppsamlingsbehållare.

En avfallsbehållare får inte bli en oavsiktlig reaktionsbehållare.

Hur klassificeras laboratoriekemikalier som avfall?

I Tyskland klassificeras avfall enligt avfallsförteckningsförordningen, AVV, med vissa sexsiffriga avfallskoder.

Avgörande är bland annat:

• Avfallets ursprung,
• Typ av process,
• Sammansättning,
• farliga egenskaper.

Därför räcker det inte att välja en kod enbart utifrån produktnamnet.

AVV innehåller till exempel en egen grupp för:

Gaser i tryckbehållare och använda kemikalier.

Där finns bland annat:

16 05 06*
Laboratoriekemikalier som består av eller innehåller farliga ämnen, inklusive blandningar av laboratoriekemikalier.

Dessutom finns mer specifika koder för många andra avfallsströmmar, till exempel syror, baser eller organiska lösningsmedel.

Den konkreta klassificeringen bör därför stämmas av med företagets avfallsentreprenör eller den avdelning som ansvarar för avfallshanteringen.

Vad betyder asterisken vid avfallskoden?

En asterisk efter avfallskoden har en konkret betydelse.

Exempel:

16 05 06*

Avfallsförteckningsförordningen fastställer att avfallstyper med en asterisk betraktas som farligt avfall.

Detta kan påverka:

• Insamling,
• Förpackning,
• Märkning,
• Lagring,
• Transport,
• Dokumentation,
• Dokumentationsförfaranden.

En produktetikett och en avfallskod fyller olika funktioner.

CLP-märkningen beskriver produkten som ett ämne eller en blandning.

AVV-klassificeringen beskriver den uppkomna avfallsströmmen.

Därför kan rätt avfallskod inte automatiskt härledas från en H-fras.

Samla lösningsmedelsrester på rätt sätt

Organiska lösningsmedel är bland de vanligaste kemiska avfallen i laboratorier och tekniska verksamheter.

Typiska exempel är:

• aceton,
• etanol,
• isopropanol,
• etylacetat,
• acetonitril,
• toluen,
• heptan.

Efter användning kan de dessutom innehålla:

• lösta reaktionsprodukter,
• oljor,
• hartser,
• färgämnen,
• salter,
• vatten,
• metallföreningar.

Därigenom motsvarar ett förbrukat lösningsmedel inte längre nödvändigtvis den ursprungliga rena substansen.

Varför samla separat?

Rent separerade lösningsmedelsflöden kan beroende på omhändertagandesystemet bättre:

• destillerats,
• återvunnits,
• energiåtervunnits,
• fackmässigt behandlat

blir.

Umweltbundesamt beskriver uttryckligen destillation som en av de metoder som kan användas vid kemisk-fysikalisk behandling av flytande farligt avfall.

Den som däremot häller godtyckliga kemikalierester i samma dunk kan:

• orsaka farliga reaktioner,
• försvåra den senare återvinningen,
• fördyra omhändertagandet,
• göra ett komplext blandat avfall av ett jämförelsevis rent avfallsflöde.

Separera halogeniserade och icke halogeniserade lösningsmedel

I många laboratorier delas organiskt lösningsmedelsavfall in i minst två grupper:

halogenhaltiga lösningsmedel

och

halogenfria respektive icke halogeniserade lösningsmedel

Denna uppdelning är inte slumpmässig.

Även avfallsförteckningsförordningen skiljer till exempel på:

14 06 02*
andra halogeniserade lösningsmedel och lösningsmedelsblandningar

och

14 06 03*
andra lösningsmedel och lösningsmedelsblandningar.

Viktigt:

Besluta inte utifrån lukt, färg eller minne vilket uppsamlingsflöde en rest tillhör.

Före påfyllning bör sammansättningen vara känd.

Vid komplexa reaktionsblandningar måste dessutom kontrolleras om det finns ytterligare komponenter som gör den avsedda uppsamlingsbehållaren olämplig.

Avyttra syror och baser

Inte heller syra- och basrester får automatiskt avyttras via avloppet.

AVV känner till exempelvis farliga avfallstyper för:

• svavelsyra,
• saltsyra,
• fluorvätesyra,
• salpetersyra,
• andra syror,
• natrium- och kaliumhydroxid,
• andra baser.

Redan av detta framgår:

"Syra" är inte en enhetlig kategori enligt avfallslagstiftningen.

Dessutom kan syror ha ytterligare egenskaper.

Till exempel kan de:

• verka oxiderande,
• innehålla tungmetaller,
• vara fluoridhaltigt,
• innehålla organiska ämnen,
• frigöra giftiga gaser.

Detsamma gäller för baser.

En förbrukad natriumhydroxidlösning från en process kan ha en helt annan sammansättning än färsk natriumhydroxidlösning från originalflaskan.

Därför avgör det faktiska avfallsflödet behandlingen.

Får man neutralisera syror och baser före omhändertagandet?

Neutralisation är en etablerad metod för kemisk-fysikalisk avfallsbehandling. Umweltbundesamt nämner den uttryckligen som en möjlig kemisk behandlingsmetod för farligt flytande avfall.

Av detta följer dock inte:

Varje syra får i laboratoriet helt enkelt hällas samman med en bas.

En neutralisering kan:

• alstra stark värme,
• orsaka kraftig stänk,
• frigöra gaser,
• bilda fällningar,
• reagera med följande ämnen.

Därtill kommer den juridiska frågan om den operativa behandlingen av denna avfallsström överhuvudtaget är avsedd.

Neutralisering bör därför endast ske om följande finns:

• en definierad operativ process,
• en fackmässig bedömning,
• lämpliga arbetsredskap,
• lämpliga skyddsåtgärder,
• en tydlig reglering av det uppkomna avfallet

föreligger.

En spontan neutralisering för "enklare avfallshantering" är inte god laboratoriesed.

Tungmetallhaltiga lösningar och salter

Lösningar med tungmetaller kräver särskild uppmärksamhet.

Beroende på processen kan till exempel följande ingå:

• bly,
• kvicksilver,
• kadmium,
• nickel,
• kromföreningar,
• koppar,
• ytterligare metalljoner.

AVV innehåller egna farliga avfallstyper för vissa metallhaltiga avfall. Bland annat anges fasta salter och lösningar med tungmetaller uttryckligen som farligt avfall.

Även en till synes klar vattenlösning kan därför utgöra ett mycket relevant kemiskt avfall.

Viktigt vid insamlingen

Tungmetallhaltiga lösningar bör inte enbart bedömas utifrån huruvida:

• de är färglösa,
• de har spätts ut kraftigt,
• pH-värdet är ungefär neutralt.

Den relevanta metallhalten finns fortfarande kvar.

En neutralisering avlägsnar dessutom inte tungmetaller automatiskt från avfallsströmmen.

Oxidationsmedel och reaktiva kemikalier

Särskild försiktighet gäller för reaktiva restämnen.

Det kan till exempel omfatta:

• starka oxidationsmedel,
• starka reduktionsmedel,
• vattenreaktiva ämnen,
• peroxider,
• Ämnen med instabila reaktionsprodukter.

Sådant avfall bör inte läggas i allmänna uppsamlingsbehållare utan kontroll.

Vid en felaktig blandning kan följande uppstå:

• stark värme,
• tryck,
• brand,
• syre,
• toxiska gaser,
• kraftig nedbrytning.

Före insamlingen bör därför särskilt avsnitt 10 i säkerhetsdatabladet granskas.

Där finns uppgifter om:

• oförenliga material,
• förhållanden som bör undvikas,
• farliga reaktioner,
• nedbrytningsprodukter.

En regel som "alla oorganiska vätskor i dunk A" är därför för grov utan ytterligare kontroll.

Hantera okända kemikalier på rätt sätt

Ett gammalt kärl utan läsbar etikett är inte vanligt laboratorieavfall.

Det är först en okänd kemikalie.

I ett sådant fall bör man inte:

• luktas på,
• en liten mängd provas,
• blandas med vatten,
• testas med syra eller bas,
• hällas i en befintlig uppsamlingsdunk

blir.

Okända gamla kemikalier kan till exempel:

• mycket reaktiv,
• oxiderande,
• toxisk,
• vattenkänslig,
• instabil

vara.

Det säkra sättet är att säkra behållaren och involvera verksamhetens specialistfunktion eller avfallsentreprenören.

Ju mindre som är känt om innehållet, desto viktigare blir en kontrollerad identifiering.

Kontaminerade trasor, filter och bindemedel

Kemiskt avfall är inte alltid flytande.

Även fasta material kan vara kontaminerade av farliga ämnen.

Exempel:

• torkdukar,
• filter,
• engångsskyddskläder,
• bindemedel efter ett läckage,
• kontaminerade handskar,
• Filterkakor.

AVV har en egen avfallsgrupp för förpackningar, absorptionsmedel, torkdukar, filtermaterial och skyddskläder. Om ett visst avfall ska klassas som farligt beror bland annat på vilka farliga ämnen det innehåller.

En trasa med lösningsmedelsrester hör därför inte automatiskt hemma i det vanliga restavfallet.

Dessutom kan det finnas brand- eller ångfara vid lättflyktiga ämnen.

Vad gäller för tomma kemikalieförpackningar?

"Tom" betyder inte automatiskt "ofarlig".

I:

• dunkar,
• flaskor,
• fat,
• burkar

kan relevanta produktrester finnas kvar.

Det gäller särskilt vid:

• viskösa vätskor,
• pulver,
• starkt vidhäftande produkter,
• toxiska eller frätande ämnen.

Om en förpackning får tillhöra ett vanligt förpackningsflöde eller måste behandlas som kontaminerat avfall beror på dess faktiska skick och tidigare innehåll.

Därför bör förpackningar inte utan verksamhetens anvisningar:

• sköljs ur,
• hälls samman med andra restmaterial,
• läggs i vanliga återvinningsbehållare

blir.

Även sköljvätska blir till slut ett nytt avfallsflöde.

Det skenbara problemet "rest i flaskan" kan annars bara förvandlas till "tio liter förorenat sköljvatten".

Får man blanda olika kemikalieavfall?

Inte hur som helst.

Kretsloppsekonomilagen innehåller ett grundläggande förbud mot sammanblandning av farligt avfall. Det omfattar även sammanblandning av olika kategorier av farligt avfall.

För laboratoriets vardag innebär det:

En uppsamlingsbehållare får bara innehålla olika avfall om detta uppsamlingsflöde är förutbestämt och fackmässigt lämpligt.

Till exempel kan en verksamhet ha definierade uppsamlingsbehållare för:

• vissa halogenfria lösningsmedel,
• vissa halogenhaltiga lösningsmedel,
• definierat vattenhaltigt avfall.

Det betyder dock inte att varje vätska i samma optiska kategori hör hemma där.

Särskilt kritiska är kombinationer som

• syror med baser,
• syror med cyanidhaltigt avfall,
• syror med vissa sulfider,
• oxiderande ämnen med organiska ämnen,
• vattenreaktiva ämnen med vattenhaltigt avfall,
• okända kemikalier med kända uppsamlingsflöden.

Rätt uppsamlingsbehållare måste bestämmas före påfyllningen.

Samla och märk kemikalieavfall på ett säkert sätt

En avfallsbehållare bör tydligt visa vad som samlas i den.

Otillräckliga är beteckningar som:

• Avfall,
• Kemi,
• Lösningsmedel,
• Laboratorierester.

En intern märkning bör åtminstone möjliggöra en entydig koppling till det avsedda avfallsflödet.

Beroende på verksamhet kan följande vara lämpligt:

• Avfallets beteckning,
• intern avfallsgrupp,
• relevanta innehållsämnen,
• avfallskoder,
• Farohänvisningar,
• ansvarigt område,
• Startdatum för insamlingen.

Vilken märkning som konkret krävs för lagring och transport beror på avfallet och övriga föreskrifter.

Behållaren måste passa innehållet

Viktigt är:

• kemisk beständighet,
• täthet,
• lämpligt lock,
• tillräckligt fritt utrymme,
• Stabilitet.

Inte varje plastdunk lämpar sig för varje lösningsmedel.

Inte varje metallförpackning lämpar sig för varje syra.

Före valet bör materialkompatibiliteten klargöras.

Vad måste beaktas vid intern insamling?

Även en avfallsbehållare är en behållare med kemikalier.

Det bör därför inte stå någonstans under ett laboratoriebord bara för att innehållet inte längre används som produkt.

Beroende på avfall kan följande vara lämpligt:

• lämpliga uppsamlingsmöjligheter,
• Skydd mot att välta,
• tillräcklig ventilation,
• Avstånd till inkompatibla ämnen,
• Skydd mot värme och antändningskällor,
• Begränsning av den mängd som tillhandahålls,
• regelbunden kontroll.

För brandfarliga lösningsmedelsavfall kvarstår ofta brandfarligheten efter användning.

Även lagringen av kemiskt avfall måste därför integreras i företagets säkerhetskoncept.

Vad händer efter hämtningen?

Farligt flytande avfall bränns inte nödvändigtvis bara rakt av.

Beroende på sammansättning kan olika metoder komma i fråga.

Naturvårdsverket beskriver vid kemisk-fysikaliska behandlingsanläggningar bland annat:

fysikaliska processer

• Filtrering,
• Sedimentering,
• Destillation,
• Adsorption,
• Jonbyte,

samt kemiska processer

• Neutralisation,
• Fällning,
• Reduktion,
• Oxidation.

Vilken behandling som väljs beror på det specifika avfallet.

Just därför är en noggrann separering redan på laboratoriet värdefull.

Ett väl definierat avfallsflöde är lättare att karakterisera och behandla mer riktat än en dunk med okänt innehåll.

Bevisning och dokumentation av farligt avfall

För farligt avfall gäller särskilda krav på bevisning och övervakning.

Kretsloppslagen föreskriver i princip att producenter, innehavare, insamlare, transportörer och avfallshanterare av farligt avfall måste styrka korrekt avfallshantering. Lagen innehåller dock även undantag och särskilda bestämmelser.

För företag innebär det:

Avfallshanteringen bör ske genom en tydligt definierad operativ process.

Det kan till exempel omfatta:

• fastställda avfallstyper,
• avfallskoder,
• mängder,
• insamlingsställen,
• avfallshanteringsföretag,
• medföljande dokument respektive övertagandedokument,
• internt ansvar.

Kemikalierester bör därför inte informellt "tas med på något sätt".

Förebygg avfall i stället för att hantera det

Den enklaste kemikalien att hantera som avfall är den som aldrig blir över.

Kretsloppslagen ställer avfallsförebyggande i början av avfallshierarkin.

I laboratoriet kan det få förvånansvärt praktiska konsekvenser.

Köp passande förpackningsstorlekar

En 5-litersförpackning är kanske billigare per liter.

Om det inom fem år bara behövs 500 ml kan:

• åldrande,
• kvalitetsförlust,
• senare avfallshantering

omintetgöra det ursprungliga prisfördelen.

Skala försök realistiskt

Tillverka inte automatiskt 500 ml lösning om det faktiskt bara behövs 80 ml.

Synliggör bestånd

Dubbla inköp uppstår ofta eftersom ingen vet att samma kemikalie redan står i ett annat skåp.

Här visar sig också nyttan med ett välfört förteckning över farliga ämnen.

Använd FIFO eller FEFO

Använd äldre eller tidigare utgående partier först, om de fortfarande är lämpliga.

Förorena inte kemikalier i onödan

Den som häller tillbaka rena restmängder i originalflaskan riskerar visserligen en kontaminering av hela produkten.

Den som däremot från början tar ut bara den mängd som behövs på ett rent sätt minskar både kontamineringsrisken och avfallet.

Typiska misstag vid avfallshantering

"Det är starkt utspätt, alltså får det hällas i avloppet"

Nej.

Spädning avgör inte ensam vilken avfallshanteringsväg som är tillåten.

"pH-värdet är neutralt, alltså är lösningen ofarlig"

Även en neutral lösning kan innehålla:

• tungmetaller,
• organiska föroreningar,
• toxiska salter,
• andra miljöfarliga ämnen.

Häll alla vätskor i en gemensam dunk

Det ökar både de kemiska och de avfallsrättsliga riskerna.

Neutralisera syror och baser spontant

En neutralisering kan vara starkt exoterm och orsaka oväntade reaktioner.

Den hör hemma i en definierad process.

Sortera lösningsmedel efter färg

En klar vätska kan vara aceton, vatten, acetonitril eller en komplex reaktionsblandning.

Utseende är ingen ämnesidentifiering.

Lämna kemikaliebehållare utan etikett

Efter några veckor vet ingen längre säkert vad de innehåller.

Ställ gamla laboratorieflaskor i en gemensam kartong

Okända eller instabila gamla kemikalier kräver en riktad bedömning.

Ignorera avsnitt 13 i säkerhetsdatabladet

Det är just där den produktspecifika informationen om avfallshantering finns.

”Skölja bort” kemikalierester med vatten

Därmed elimineras inte ämnet.

Det skapas endast ett större vattenhaltigt avfallsflöde.

Skölj behållare i förebyggande syfte

Även detta skapar ytterligare kontaminerat avfall.

Klarlägg först vilken avfallshanteringsväg som är avsedd.

Ett ändamålsenligt verksamhetsflöde

Steg 1: Identifiera avfallet

Fastställ:

• Vad ingår?
• Varifrån kommer avfallet?
• Vilka koncentrationer är ungefär kända?

Steg 2: Kontrollera säkerhetsdatabladet

Särskilt:

• Avsnitt 2,
• Avsnitt 7,
• Avsnitt 10,
• Avsnitt 13.

Steg 3: Bedöm farliga egenskaper

Betrakta inte bara originalprodukten.

Ta även hänsyn till reaktionsprodukter och föroreningar.

Steg 4: Tilldela avfallsflöde

Stäm av med det verksamhetsfastställda avfallshanteringssystemet respektive avfallshanteraren.

Steg 5: Kontrollera förenlighet

Före påfyllning, säkerställ att avfallet med:

• uppsamlingsbehållare,
• redan befintligt innehåll

är förenligt.

Steg 6: Märk behållaren

Inte först vid hämtningen.

Steg 7: Förvara säkert

Fram till avfallshanteringen gäller fortfarande krav på säker hantering.

Steg 8: Dokumentera avfallshanteringen

Särskilt vid farligt avfall måste de verksamhets- respektive lagstadgade intygen följas.

Praktisk checklista före avfallshantering

Innan en kemikalierest avfallshanteras, kontrollera:

• Behövs kemikalien verkligen inte längre?
• Rör det sig redan om avfall?
• Är sammansättningen känd?
• Finns det relevanta reaktionsprodukter?
• Vilka faror anges i säkerhetsdatabladet?
• Vad står det i avsnitt 13 om avfallshantering?
• Vilka oförenliga ämnen anges i avsnitt 10?
• Är det avsedda avfallsflödet fastställt i verksamheten?
• Vilken avfallskod har tilldelats detta flöde?
• Rör det sig om farligt avfall?
• Är blandning med det befintliga uppsamlingsflödet tillåten?
• Är uppsamlingsbehållaren kemiskt beständig?
• Är behållaren tydligt märkt?
• Måste avfallet lagras separat från andra ämnen?
• Är en avloppsväg faktiskt uttryckligen tillåten?
• Har lokala utsläppsvillkor beaktats?
• Utförs avfallshanteringen av en lämplig avfallshanterare?
• Finns nödvändiga intyg och dokument?

Frågan ”Får detta hällas i avloppet?” bör alltså inte ställas först när bägaren redan står över tvättstället.

En fungerande kemikalieavfallshantering börjar tidigare. Avfall identifieras, separeras och tilldelas en tydligt definierad avfallshanteringsväg.

Särskilt viktigt är en grundprincip:

Spädning, neutralisering eller sammanslagning ersätter inte korrekt avfallshantering.